Visste ni att det finns riktigt, RIKTIGT farliga växter i Sverige?
Inför sommaren nu tänkte jag lista de 7 farligaste växterna i Sverige som ni kan försöka hålla koll på. Även om vissa av dem är sällsynta, så kan det vara bra att veta om dem.
1. Odört.
Den blir mellan en halv och två meter hög och blommar från juni till augusti med vita blommor i flockar med 10 till 20 strålar. Odört utmärks av en kväljande lukt, som påminner om lukten av råtturin. Stjälken är glänsande kal, slät och nertill rödlilafläckig. Nedre blad liknar de som hundkäx har men är större, mörkgröna och helt kala. De har även flikar med små vita spetsar. Frukterna blir mellan 2,5 och 3,5 mm och är grönbruna, nästan klotrunda med knottriga åsar.
Odörten är känd för sitt starka gift. Hela växten är mycket giftig och det är framförallt de omogna fröna och bladen som är allra verksammast. Giftigheten beror i hög grad på växtstället. De exemplar som vuxit på en kylig och mörk plats är särskilt giftiga till skillnad från de som vuxit på ett varmt och solbelyst ställe som kan vara näst intill ofarliga. Odörten innehåller ett flertal giftiga substanser (alkaloider) där koniin är den viktigaste.
Giftet verkar genom att angripa det centrala nervsystemet, vilket medför en gradvis minskning av muskelstyrkan. (Farmakologiskt: strukturell inhibering av katekolaminers verkan.) Tillräckligt höga doser av giftet förlamar andningsmuskulaturen och den utsatte dör av kvävning. Medvetandet är under hela processen intakt. Det finns inget känt motgift, men den förgiftade kan överleva med hjälp av respirator till dess att toxinet metaboliserats
2. Tibast
Tibast är en lövfällande buske som blir 1,5 meter hög. Bladen är mjuka, 3-8 centimeter långa och 1-2 centimeter breda. Den blommar tidigt på våren på bar kvist. Blommorna är rosa eller ljuslila, i sällsynta fall vita (underart alba), 10-15 millimeter i diameter och har stark, behaglig doft. Frukten är ett klarrött bär som är 7-12 millimeter i diameter-.
Bären är mycket giftiga för människor, men vissa fåglar är immuna mot gifterna (daphnetoxin och mezerein). De äter bären och sprider på det sättet fröna. Om bär förtärs av en människa orsakar det en brännande smärta i munnen och i halsen, blåsor och salivavsöndring. Andra följder kan vara kräkning, magsmärtor, diarré. Första hjälp är att ge dryck ochkoltabletter. Växtsaften är också kraftigt ögonretande. Vid tillbud måste ögat omedelbart sköljas med vatten i minst 5 minuter. Även tibastbuskens bark är mycket giftig, liksom övriga delar.
Allvarliga förgiftningar är ovanliga, men kan i svåra fall leda till medvetslöshet, kramper och njurskador. Två bär ger allvarlig förgiftning, tolv bär har lett till dödsfall. En svår förgiftning kan pågå i månader
3. Bolmört
Alla delar av växten är giftiga.Särskilt roten innehåller bland annat atropin. Allvarliga förgiftningar har inträffat vid medicinsk användning och då växten prövats i missbrukssyfte. Förgiftningar genom olyckshändelse hos barn är dock ovanliga. Symptomen vid förgiftning av bolmört är muntorrhet, ansiktsrodnad, hjärtklappning, yrsel, vidgade pupiller, dimsyn, oro och hallucinationer. Om någon förtärt bolmört kan man ge kol och få råd hos Giftinformationscentralen.
4. Nordisk Stormhatt
en flerårig ört som står rakt upp och kan bli upp till två meter hög. Stjälkarna är ogrenade och klädda med körtelhår. Bladen sitter strödda och är håriga och handflikiga med fem till sju breda flikar. Nordisk stormhatt blommar i juli-augusti med vanligen smutsigt violetta, sällan vita eller gulvita, blommor som sitter samlade i toppställda klasar. Blommorna har en mycket speciell byggnad med fem yttre hylleblad där ett av hyllebladen är utbildat som en långsträckt hjälm som är omkring tre gånger så hög som bred. Nektarbladen är vridna. Frukten består vanligen av tre mångfröiga baljkapslar.
Stormhattens rot har använts inom medicinen och som pilgift hos eskimåer i Alaska (bland annat av Aleuter), östra Sibirienoch Kamtjatka. Inom medicinen började man på 1700-talet i Europa nyttja den i mycket små doser som smärtstillande medel. Stormhatt har använts länge i Kina som lokalbedövning bland annat vid så kallad trepanering, på grund av stormhattsgiftets förlamande effekt. Under första världskriget användes rot av stormhatt som smärtstillande medel påvästfronten. Dekokt av roten användes förr mot ohyra, bland annat i Sverige mot vägglöss.
5. Belladonna
är en flerårig, nästan buskliknande, potatisväxt naturligt förekommande i syd- och mellaneuropa, men påträffas sällsynt förvildad i Sverige. Belladonna har smalt klockformade, brunlila blommor och blommar i juli till augusti. Frukten är ett svart, körsbärsliknande bär som smakar sött och hela växten är mycket giftig. Dödlig förgiftning hos ett barn kan orsakas av så lite som 3-4 bär.
6. Gullregn
Gullregnen härstammar från södra Europas bergstrakter. Gullregnsarterna blommar på våren med gula blommor i 10–30 centimeter långa klasar. Bladen är tredelade och mellan 2 och 5 centimeter långa. Arten självsår sig och förvildas även i Norden. Hela växten och i synnerhet fröna innehåller ett giftigt ämne, alkaloiden cytisin. Det har hänt att barn förväxlat gullregnsfrön med ärter och ätit dem med dödlig utgång. Symptom vid förgiftning kan inkludera: intensiv trötthet,kräkningar, diarré, ryckiga rörelser, koma, mild fradga och ojämnt utvidgade pupiller. I vissa fall är diarrén väldigt allvarlig (med risk för uttorkning som följd) och ibland är de ryckiga rörelserna närmast spasmiska. Tolv blommor, eller 2-3 frön, kan ge svåra förgiftningar hos barn.
7. Jätteloka (Björnloka)
Jättebjörnlokan är en mycket storväxt, flerårig ört. Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock, den är glest styvhårig, något räfflad och vanligen mer eller mindre rödfläckig. Bladen är mycket stora, upp till en meter breda. De är dubbelt till tre gånger pardelade, kala eller på undersidan finhåriga, med rundat ovala, spetsiga eller långt utdragna bladflikar som oftast är tandade i kanten. Jätteloka blommar i juli-augusti, blommorna är vita och sitter i mycket stora, plattade till halvklotformigt välvda flockar.
Jätteloka odlades tidigare som prydnadsväxt i trädgårdar. Deras stora blomflockar och monumentala uppenbarelse gjorde arten populär men deras härdighet ger den snarast karaktären av ogräs. Lokan odlas knappast längre eftersom den därtill är giftig då den innehåller furanokumariner som är irriterande på hud, särskilt om huden utsätts för solbestrålning. Brännskadeliknande symtom med kraftig hudirritation, rodnad och blåsor, som kan bli stora och smärtsamma. Besvären kan kvarstå i veckor, eventuellt även ärrbildning och mörkfärgning av huden.
Förgiftningar genom förtäring av växten är inte kända hos människa.
